Cellon är framme! Min fina tradition att lära mig spela Stilla Natt på ett nytt instrument varje jul är åter on a roll. Det är däremot ganska svårt, jag är väldigt, väldigt vilse i Celloland. När jag drar stråken mot strängarna kommer ett gnisslande ljud som låter som en kvävd åkersork. Och man får så djävulskt ont i armarna! Seriöst, handen är vinklad i en mysko ställning eftersom stråken ska hållas på ett hypersofistikerat sätt.
   ”Sänk armbågen”, sa pappa till mig när jag skulle prova dra stråken. ”Nej, när du börjar ska du dra stråken åt andra hållet. Nu har du pekfingret för långt ner”, sa han och pekade på den handen som jag höll på halsen av cellon.
   Jag drog upp pekfingret litegrann.
   ”Nej, dra upp fingret!” sa pappa otåligt.
   ”Men det gjorde jag ju!”
   Pappa skakade på huvudet. Tydligen gäller inte gravitationslagen när det kommer till instrument. ”Upp”, är inte upp mot taket, utan ner mot golvet och vice versa. Det samma gäller ”högre” och ”lägre”. Tonen blir högre och högre ju lägre ner man spelar på cellon. Det är djupt komplicerat. Men, men ska man lära sig spela stråkinstrument är det väl bara att acceptera det hela...