Jag och mina föräldrar satt i lugn och ro och smått uttråkade i vardagsrummet igår. Mama satt och zappade mellan kanalerna och fick sedan ett litet utbrott eftersom det bara var brittiska kriminalserier på TV.
Det var då det hände.
Det var då hon tryckte på svt1.
Det var då jag såg honom.
Bradley James.
I normala nutida kläder.
Då bytte mama kanal.
NEEEJ!
Jag slet åt mig fjärrkontrollen, tryckte tillbaka och satt där i 40 minuter och fattade ingenting. Har du någonsin sett ett avsnitt av en brittisk kriminalserie så vet du att det nästan inte går att förstå något från början och att det är en ren omöjlighet om du börjar mitt i. Men det var det värt! Han är visserligen awesome som Arthur men han ser snyggt proportionerlig ut i vanliga kläder. Och av intervjuerna att döma så har han en bra klädstil, till skillnad från vissa andra skådespelare (Host, Jensen Ackles, host).

It's so obvious, it's not even funny!

God Jul!

Träffade gänget på stan för att åka hem till Fanny och su pojkvän inglés. Vi klev på bussen, glada i hågen, utan att inte riktigt veta vart vi skulle hoppa av. Självklart var det jag som var tvungen att gå och fråga busschauffören. Det är bara att konstatera; de andra har helt enkelt inte samma sociala kompetens som mig.
”Ursäkta?”
”Ja”, sa chauffören.
”Jag ska av på Ferievägen, kan du säga till när jag ska hoppa av, för jag har verkligen ingen aning.”
”Ja”, sa han igen.
”Tack så mycket”, sa jag glatt. ”God jul och gott nytt år och ta hand om barn och fru”, la jag till. Inte.
       Hemma hos Fanny åt vi oss tjocka på kakor och spelade Galenpanna, vilket vi döpte om till Crazy forehead eftersom el pojkvän inglés inte kan någon svenska. Har precis kommit hem till gamlingarna (Mutti och Vati) igen. Mutti är på riktigt julhumör och håller på och pyntar hela huset.
”Var tårtan god?” frågade hon när jag kom innanför dörren.
”Tårtan?” sa jag förbryllat.
”Jaa, var du inte i Ersmark och åt tårta?”
”Nej, jag var i Sävar och åt kakor.”
Jag suckade och Mutti fortsatte bara att vara i Julpyntland. Nu kommenterar hon att jag har raggsockar på mig, vilket är helt rätt enligt julens klädkod. Dock tänker hon introducera nya rätter på julbordet. Vi ska tydligen ha renkött, lammkött och – eek!! – kotunga. Det skulle inte förvåna mig om hon gör upp en eld ute på tomten och börjar grilla Spangleferkel på självaste julafton.

Sitter och tittar på "En plats på landet". Jag tycker om det programet och "En plats i solen" som är samma sak fast då letar de efter hus i varma länder.
Jag älskar gamla engelska hus och stugor, de är helt underbara. Det är en av anledningara till att Midsomer Murders är ett av mina favoritprogram.
I alla fall så sitter jag här och undrar, har engelsmän ingen synonym till ordet "Lovely"? Varje gång kvinnan komenterade något hon tyckte om sa hon: "Lovely, it's lovely...really lovely."

Om jag hör ordet lovely igen så kommer jag...så kommer jag...ja jag vet inte vad jag kommer göra eftersom jag med stor sannolikhet kommer att höra det igen.

I never lie, I just sugarcoat my words.
Makes everything I want to say less horrible...

Dogfight

A dogfight, or dog fight, is aerial combat between fighter aircraft. Dogfighting first appeared during World War I, shortly after the invention of the airplane, and has since became a component in every major war despite beliefs after World War II that increasingly greater speeds and longer range weapons would make dogfighting obsolete. Modern terminology for air-to-air combat is air combat maneuvering (ACM), which refers to tactical situations requiring the use of individual basic fighter maneuvers (BFM) to attack or evade one or more opponents. This differs from aerial warfare, which deals with the strategy involved in planning and executing various missions.

Ingredienser

100 g smält margarin
3 dl socker
3 dl mjölk
7 dl vetemjöl
4 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
2 ägg

Strössel:
200 g smält margarin
3 dl socker
3 dl havregryn
2 msk kanel

Vispa ägg och socker poröst. Blanda i resten av ingredienserna. Häll smeten i en smord och bröad ugnslångpanna.

Smält margarinet till strösslet. Blanda i socker, havregryn och kanel. Fördela strösslet över kakan. Grädda i 200-225 grader ca.10-12 minuter. Låt kakan svalna något och skär den sen i rutor.

Tack Helena för det underbara receptet!

Idag drog gamlingarna ut mig på shoppingrunda. Vi skulle köpa gardiner. När vi anlände till Coop blev jag skrämd av en geting som snurrade omrking där (seriöst, getingar ska vara döda på vintern. Eller ja, helst hela året om ifall jag får bestämma…). Mutti och Vati tittade sig omkring på jakt efter gardingstängerna.
   ”Jag tror att de är däråt”, sa Vati och pekade till höger.
   ”Nej, de är nog tvärsöver, där gardinerna är”, sa Mutti bestämt.
    ”Men jag tror…”
    Pappa har ingen som helst talan i vår familj. Mamma drog iväg med oss till andra sidan av butiken (där stängerna mycket riktigt var) och granskade de dystert. Tydligen var det inga som passade hennes smak.
   ”Tror ni att det finns cdspelare här?” frågade jag i hopp om att peka ut en blivande julklapp.
   ”Inte idag”, svarade Mutti lömskt. ”Det fanns inga bra stänger här, vi åker vidare.”
   ”Kolla!” sa jag och stannade till vid barnavdelningen när vi var på väg ut. ”Ett Twisterbadlakan! Så jäkla coolt!”
   Jag har alltid tyckt att det är en djup skam att jag inte äger ett Twisterspel. Det är något som alla borde ha. På hotel brukar det ju alltid finnas en bibel, tänk om det istället fanns ett twisterspel i varje hotelrum… gud vad roligt det skulle vara!
   ”Kom nu Anna”, sa Mutti och drog iväg mig från det spännande twisterbadlakanet. Hon var helt borta i Gardinstångland. Gamlingarna diskuterade sina kära gardinstänger i bilen på väg till nästa affär och gnatade som ett gammalt gift par. Vänta lite… de är ju ett gammalt gift par. Suck.
   Jag ägnade bilresan åt filosofiska tankar och kom av någon anledning på att tänka på vampyrböcker.
   ”Mamma, är du besviken på mig för att jag gillar vampyrböcker?” frågade jag gravallvarligt.
   ”Jaa Anna”, sa Mutti med en röst som var skrämmande lik Mona Sahlins, ”det är jag verkligen. Jag gråter varje kväll över att det har blivit såhär. Det är faktiskt det värsta en människa kan drabbas av.”
   Paus.
   ”Dum fråga kräver dumt svar”, sa Mutti och det fick mig att skratta.

Cellon är framme! Min fina tradition att lära mig spela Stilla Natt på ett nytt instrument varje jul är åter on a roll. Det är däremot ganska svårt, jag är väldigt, väldigt vilse i Celloland. När jag drar stråken mot strängarna kommer ett gnisslande ljud som låter som en kvävd åkersork. Och man får så djävulskt ont i armarna! Seriöst, handen är vinklad i en mysko ställning eftersom stråken ska hållas på ett hypersofistikerat sätt.
   ”Sänk armbågen”, sa pappa till mig när jag skulle prova dra stråken. ”Nej, när du börjar ska du dra stråken åt andra hållet. Nu har du pekfingret för långt ner”, sa han och pekade på den handen som jag höll på halsen av cellon.
   Jag drog upp pekfingret litegrann.
   ”Nej, dra upp fingret!” sa pappa otåligt.
   ”Men det gjorde jag ju!”
   Pappa skakade på huvudet. Tydligen gäller inte gravitationslagen när det kommer till instrument. ”Upp”, är inte upp mot taket, utan ner mot golvet och vice versa. Det samma gäller ”högre” och ”lägre”. Tonen blir högre och högre ju lägre ner man spelar på cellon. Det är djupt komplicerat. Men, men ska man lära sig spela stråkinstrument är det väl bara att acceptera det hela...

SKYMF

(förolämpning, kränkning, missfirmelse, skymflighet, skymfning,
smädelse, hädelse, hån, nid, smälek, nesa, förödmjukelse)

Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.