Igår kväll var Åsa hemma hos oss, och såg vi första avsnittet av Supernatural! Åsa tyckte att det var riktigt bra och ganska läskigt (alla tycker att pilot-avsnittet är läskigt, antar att det är för att man inte är beredd på att en tv-serie ska vara hemsk...^^). Jag blev i alla fall mycket glad för att hon tycket att det var bra och det var jätteroligt och se och jag var värsta inne i avsnittet...
"Men Anna, hur kan du se något sånt här?"
Tyvärr satt min mamma i den andra soffan i vardagsrummet. Suck. Snacka om ruining the moment.
"Men det är ju jättebra ju!" sa jag förnärmat.
"Nej, det här är verkligen inte bra att se på", sa mamma och såg nästan äcklad ut (nu hade vi sett ungefär fem minuter och Mary hade inte ens brunnit i taket än).
"Och den här fick hon i julklapp", påminde Åsa mamma.
"Ja, som DU betalade för", fyllde jag i och tittade uppodrande på Mutti.
"Hade jag vetat vad det var för något hade du aldrig fått det", muttrade mamma. "Jag tror att jag ska förbjuda att det där programmet visas i mitt hem..."

Lycka till, säger jag bara. Jag kommer se Supernatural så länge jag lever, och hon får gott stå ut med att jag ser det i vardagsrummet så länge jag bor hemma. Jag frågade Mutti imorse vad hon tyckte om Supernatural-avsnittet, och hon svarade:
"Förfärligt... gräsligt! Det borde förbjudas!"

Åh. Det smärtar i min själ att höra sådana hårda ord om något så underbart. Jag måste dra en Hanna till Mutti: "DU borde förbjudas!!!!!!!"