Jag tror jag håller på att tappa greppet. Igår var jag hemma hos Anna (ja, alltså inte hemma hos mig själv) och vi bestämde oss för att se WALL-E. Jag hade inte sådär överdrivet höga förväntningar på en animerad robotfilm som dessutom är stumfilm de första 40 minutrarna.
Men jag blev frälst.
Robot-WALL-E var jättegullig och extremt feg och han kunde säga typ två ord och jag föll pladask för honom! Jag kände mig precis så som vuxna människor agerar när de träffar en bebis - "åååh, så söt! Får jag hålla?" Jag ville bara krama om den lilla söta roboten och ta hand om den. Hela dagen har jag gått runt och sagt "WALL-E" på samma sätt som hans robotkompis hela tiden gjorde.
Som sagt, jag tror att jag håller på att tappa greppet.




Förresten, Dena, kolla furubloggen!!!